"Vi befinner oss i ett tomrum. Som ett hav utan vatten. En öken utan
sand. En stjärnhimmel utan stjärnor. I rummet, tomrummet. Där står
två skådespelare som snart ska börja spela. De ska spela EN
individ.”


Två skildringar av samma människa möts när två parallella universum kolliderar. De är lika,
men ändå så olika. De får reda på situationen: att två universum har kolliderat.
De får också reda på att det ena universumet kommer att utplånas och
sammanflätas med det andra, men att det inte är någon som vet vilket universumen som ska
utplånas.

Allting ställs på sin ända. Allting kommer från intet. Tankarna, universumen, människan.
Allting från intet. Det blir mycket bråk och konflikter, mord, undergång, fäktning, massor med
musik, en elorgel, en skog och en jävla massa svordomar.

En pjäs om universum, som egentligen inte handlar om universum, där det sjungs och skriks
och där Shakespeare och Selma Lagerlöf citeras.

Med musik, rörelser och ett spektakulärt scenrum väntas publiken en visuell, färgglad och
intensiv föreställning med både glädje och smärta, gråt och skratt, sång och oljud. Allting
gestaltat som en lucka i samtiden, i ett så kallat tomrum.
 

Ur scen 11, på en plats som inte finns:

[Musiken slutar, de tittar på varandra.]

JOHAN 
Varför gör vi det här Ludvig? Varför skapar vi en föreställning om två män som springer runt och skriker. Om två män som klagar. Om två män som tycker synd om varandra. Har vi inte sett sånt ganska många gånger förut? Vem vill se två män som skriker? Är det nån är i publiken som vill det?

LUDVIG
Jag är fast i ett snår av mina egna tankar och du står i vägen för mig.

JOHAN
Vi spelar en pjäs som aldrig existerat.

LUDVIG
Våra karaktärer är identiska, varför är inte du och jag det Johan?

BÅDA
Allting från Intet.

JOHAN
Vad är det för mening med att leva om man inte vågar göra det fullt ut?

LUDVIG
Vad är det för mening med att vara en fågel om man inte vågar flyga högt över molnen?

[De bär fram ett långbord under glad musik]